Så nära får ingen gå

Till alla de som hat sagt nedlåtande under dem senaste dagarna

Vari, vi har så pass olika problem, du och jag

Mnja, visst har var och en sitt eget besvär

Det du och jag sysslar med just nu i livet går inte alls att jämföra

…eller någonting sådant, så får ni gärna vinna. Tro det eller inte, jag vill inte kämpa med er för rättan att ha det som hårdast, och jag har absolut ingenting emot att vara den lyckligaste av er.

Va intressant, jag minns, som tonåring velat jag ha problem. Då trodde jag att det skulle lära mig att lösa dem, skulle göra mig cool, å, till en riktigt bra människa. Och definitivt gjorde jag det av samma anledning som massor ungdomar nuförtiden - att vara älskad, samt ha ett slags moral övermakt. Vi bor ju i ett sämhälle där smärtan är ett stort värde, även kapital, psykologiskt sett. (Vi, det vill säga, mest av de som förstår den här texten, även om den är skriven på ganska konstig och dålig svenska).

Människan är i fokus idag. Mänskligt smärta är en av dem avgörande komponenter. Kollar man på en lektion i ekonomi så hör man pratas jättelänge om human resource - märkligt mer än naturressurser (vilket dock kan bli centralt nu att miljöskydd blir ännu viktigara) eller kapital. Det är att inte prata om sämhällsvetenskapliga ämnena. Det är oss som är viktiga, slutligen, och den rötten vill vi inte förlora.

Det är helt galet att tänka på tonåringar som skar sig för att kunna berätta om det. Jag måste citera Kents “Nihilisten” här, som också beskirver samma attityden:

Jag hör dig viska om väninnan,
som vågat språnget över bron;
i din version blir hon hjältinnan,
som om det handlade om mod.
För många handlar ju det just om modet, om att vara cool, att få uppmärksamhet i sina kretsar. Det är svårt att tro på, men det är sant, det är jag ganska säkert på: det är många idag som vill vara sedd som sårade eller skadade, och många som är förberedda att såra själv på riktigt så att det blir sant. Jag tror att det är en viktig moment i utforskande av depression hos ungdomar, särskilt i de utvecklade länderna. Lite problem behöver man för kompetensutvecklingen. Har man inte den så börjar man komma upp på sina problem själv. Och depression är lätt att missbruka. Så är uppmärksamheten fått genom att gnälla. Gnäll blir en av de största former i konsten. Dramatiserar man om hur hårt det är så ser man sig som en mycket heroisk gestalt. Vad bra!

Eller blir man deprimerad på riktigt och kommer att behöva ännu mer hjälpet. Och det är ingenting att vara sarkastisk om. Själv är jag rädd att någon dag när allting blir okej i mitt liv (jag behöver dock sluta gnälla själv så jag har nog tid :)), men jag förblir förlorad min förflutnas smärtans offer.

Och om jag låter hätsk är det bättre just nu än att svälja ned piller och låta mig bli så deppad som jag ofta ill. Jag fick vad jag ville - faktiskt för mycket av den goda att vara tillfredsställen. Tillräckligt att förstå att det är bäst att inte ha problem. På så sätt är jag tursam. Jag vill tro att jag har gått igenom det jag ser många andra gå igenom nu.

Jag varit så pass tokigt att jag ville att hemska saker skulle hända mig - bara så att ingen skulle någonsin kunna säga, “Du vet inte hur det känns.” Jag ville överleva kris för att vara precis det, den som överlev, the boy girl who lived, att vara beundrad, att köpa kärleken för smärtan.

Till alla som vågar acceptera att de gör det samma - GET REAL.

Men också till alla som har det hårt - jag älskar er och hoppas att det går över för er. Jag älskar er för att ni alla är värda att vara älskad, och värda att göra något stort med sina liv. För att inga av er behöver bli offer bara för att bli beundrad. Det är det inte värt.

Jag är fortfarande arg på dem som inte trodde att min smärta var äkta. Vad måste jag göra för att någon bryr sig om? Kranka? Skära mig? Vill ni egentligen hitta mig på golvet i toan för att tro att det är viktigt för mig? Säger ni till mig att Get real?

Men jag vill vara lycklig mer än jag vill någonting annat. Även om jag måste såga hej då till min anstöt och rätt at vara synd om mig.

Nu, hoppas jag, är det förbi, och dit tänker jag inte återvända. Vag jag egentligen ville säga är att jag misstänker att de jag pratade med blev alltför kär i sin smärta, och det är en tendens som gör mig orolig. Vad än sämhället säger, smärtan är inte värd att komma vara ens idol. Att älska sin smärta är alltför egoistisk. Get real and stay real.

Men jag… för idag är det ingen tävling mer. Ni får vinna. Ni får ha haft det värre, blivit mera populära, mera värda att man skulle tycka synd om er, och blivit bättre. Jag får vara naiv, stark och lycklig.

Deal.

Det fanns många skäl till att jag försvann. Främst att jag ville försvinna. Ibland behöver jag gömma mig. Tänkte radera bloggen men gjorde inte det.

Också det var att jag förstod att jag har utvecklat någon slags icke-svensk stil när jag skriver här. Det känns om som det går att förstå vad jag vill säga, men att fortsätta vore att bara bli ännu mer van med den här stilen, så att det kommer vara svårt att ändra den om jag får en chans att studera svenska på riktigt igen. Jag hoppades faktiskt att just det skulle hände nu, i hösten, men inte lyckats hitta någon passande kurs (vi talar såväl nivå som pengar här).

Ett skäl till, att jag skämdes för vad jag skrev. Jag vill vara ironiskt och skeptiskt, en som tittar på sitt liv med sarkastikt leende. Skulle vilja radera inte bloggen utan mig själv ibland och börja om. Det går väl inte göra det med livet, så efter några minuters tänkande bestämde jag mig att behålla bloggen samt försöka vara sarkastisk här. Tyvärr eller lyckligtvis är jag den samma personen :P

Tredje, det var mycket som hände mig. Välkommen till vuxendom. Snabbt, hårt och våldsamt. Var sjuk. Var sjuk på födelsedagen. Sprang runt med feber och bad alla möjliga människor att ge mig dokumenter vilka jag hoppas kommer att förändra mycket. Japp, det var mycket som hände, mycket som det är synd att inte skriva om, mycket som jag kanske inte kan skriva om. Men jag återvänder ändå. Hello darkness my old friend :P

Jag vet inte hur kommer det sig att jag kommer detta ihåg just nu. Kanske har det med känslan av ensamhet att göra, samt tanker på döden är fortfarande här. Men faktiskt allt det är så knuten ihop att jag kan inte bestämma mig, vilken element är som viktigast här.  

Det är lätt att erinra mig detta, hur attraktiv och klok han var. Ska jag kalla honom Aron här, ett modificerat namn. Tyvärr blev vi aldrig vänner, men en unik person som han gav andra en chanss att få känna honom även från distans. Aron måste ha vetat allting det fanns att veta om det andra världskriget, men det var inte bara det. Han var så pass ironisk och rätt sarkastisk som bara en vis människa kan. Och även om han inte var vacker, var han defintivt attraktiv.

När har det börjat gå fel för dig? Vad var det som hände egentligen? Den där idiotiska historien med missade tentan på grund av den där flickan du lät fuska. Du har vädjat men när du slutligen fick dina papper var det för sent för utomlandsstudier. Jag hade ingen aning hur det gick för dig i den lilla studentsstaden du började din datorprogram i stället för dina drömmar. Vet inte om du skulle vilja försöka igen nästa år.

Innan jag visste någonting kom en söndagsnatt. En hal marsväg. Oranga ljus över den svarta, glittrande asfalten. Och din BMW som glider mot döden över den halla ytan när du brömsar på vänsterfilen, men brömsar förgäves.

Eller, jag vet inte egentligen. Det var så de skrev i tidningar, ungefär så berättade en person jag träffade. Jag vet att din vän var skadad och att andra bilens körare fick åka vidare… men verkligen är jag så dåligt medveten att jag kan även inte spekulera om alla “vad om…?”

Jag minns nog att vi pratade några gånger, Aron och jag, oavsett min låg status och alla detta skit som en noob i den där rika barnens skolan. Eftersom jag var en noob och det fanns bara en eller två fria platser i klassrummet, fick jag sitta med en flicka som också var inte populär. Hon kändes däremot ha haft en stödande familj och många vänner. I alla fall hörde jag inte att hennes mor och syskon var standigt på medikation mot kliniskt depression och att de hindrade henne att leva sitt liv bara på grund av deras neuroser. (Vad jag önskar att det jag skriver var inte mer än en ilsken överdrivning).

Och jag minns det var en gång hon hade sin nya svarta jacka på och gick förbi grupp av pojkar där Aron stod också. Hon bara gick förbi med ett leende, hon tänkte redan på sin syster och diskoteket senare samma dagen. Jag vet inte varför hatade dem henne så mycket - kanske eftersom hon lyckades så bra på att vara lycklig oavsett dem. En av dessa fem eller så människor puttade henne mot svartbredan där något var fortfarande skrivet med kritan, och varje av dem skrek någonting som “Jävla fitta! Lesba! Din slampa! Gå och raka dig!”, skit man kan bara tänka på. Aron var med förstås, händelsen har ju något med den där aggresiva flockledare stilen att göra, och han var inte bara klok utan också stark och aggresiv.

Jag bara glodde på dem först, då skakade jag på huvudet. Japp, folk skrek skit åt mig i skolan också och knuffade mig så mycket som de vet de kunde innan jag skulle kunna anklaga till någon. Då alla jag bad hjälp ifrån (mina få vänner, min familj) sade åt mig att låta bli. “Om du ignorerar dem, så låter de dig bli”. Fel! Om du ignorerar dem, får dem veta att dem kan göra det igen. Det är samma som att säga, jag vet inte, att USA borde ignorera 9-11 eller att Iraq borde ignorera USAs attack. Bara låta bli, bara låtsas att allt är fint!

Jag vet att när det handlar om mobbning är det mycket svårt att ingripa och försöka påverka situationen. Den mobbade är alltid i en svag position eftersom alla andra bestämde så, och man måste veta vad man gör när man försöker hjälpa. Men problemet är, i vårt sämhälle är det inte stiligt att hjälpa. Alla är med på det. Till och med de som mobbas, de är i en position där vilken hjälp som helst bara visar att de är fega och svaga.

Och jag som var mobbad blev påverkad av det. Jag kom att göra nästan det som alla lärade mig att göra - att låta bli aggression emot mig. Jag vet inte egentligen när och hur intensivt att reagera. Tack vare mobbningen har jag - nästan frivilligt - blivit av mitt rätt att försvara mig själv. Även idag går jag hem och några fyllor kastar tomma flaskor mot mig. Jag bara går snabbare och försöker undvika dem. Flickan bakom mig börjar skrika när flaskan går sönder tjugo centimeter ifrån hennes fot och ringer till polis.

Hon vet att ingen får komma och göra hennes liv sönder. Djupt inuti mig, en rädsla bor, att dem jag kan inte stå emot kan komma och ta allting varje moment. Jag ser mig som hjälplös ifrån dem när jag faktiskt borde veta att det är jag inte.

Men oavsett allt blev jag så utled på att man vill inte hjälpa att jag kan inte bara låtsas att jag ser inget. Inte heller när det vore rätt i vårt sämhälle att göra just så. Och den där gången när flickan jag satt med puffades av Aron och andra killar mot blackboarden, först glodde jag och då skakade jag på huvudet.

Jag tror att sedan pratade Aron och jag bara ett par gånger till, och varje gång var han ännu mera motvillig. Alltså, jag misslyckades och gjorde fel som gjorde det omöjligt för oss atta tala, även för att tala om oss i denna mening.

Man borde minnas att den där flickan var inte någon vän till mig heller. Japp vi delade bordet, vi pratade, vi sade “hej!”, men vänner var vi inte.

I deras hierarki måste man tillhöra någon gruppering. Man kan inte tala både med flickan man delar bordet med och Aron på grund av olika statuser. Och det att jag skakade på huvudet var för dem typ en signal att jag vill inte vata med deras flock. Samtidigt blev jag inte flickans vän, jag gjorde ju ingenting för henne med att jag skakade på huvudet. Ja, det var för mig själv och det var ett försök att försvara, även om bara emotionellt, genom bara att inte acceptera, inte hålla med.

Men vad ironiskt. Jag försvarar en människa som är inte en vän till mig från människan jag beundrar och vill tala med mer än någon ann i klassen. Min ensamhet väljer jag själv, genom att inte tillhöra.

Men vad om jag inte vill tillhöra en sådan system? Vad om jag vill vara mig själv inte genom att välja kläder och lyssna på det rätta slagets musik och röka med andra utan genom att få umgås med människor som är intressanta?

Nej. Man kan bara vara en del av system eller inte höra till den.

Och jag upprepar mig, så valde jag min ensamhet själv. Det låter helt paradoxalt till mig, men kanske så är det.

Ja, Aron var “för bra för mig”, det var faktiskt en flicka som kom upp till mig två gånger redan efter Aron slutade prata med mig, speciellt att låta mig veta det. Det var en liten, neuros, opopulär pojke som mestadels sysslade med att tala skit om alla (samt skriva skällsord på min stol) och svär hela tiden som skulle kunna passa mig enligt dem. Lyckligtvis var jag utanför deras system. Jag träffade den där pojken för ett par år senare, när jag och min pojkvän var på väg till friluftsmuseum. Det var otroligt hur långt ifrån jag kom sedan och hur rädd jag är fortfarande att bli igen i en skolasituation där jag är mobbad eller passar inte systmemet.

Men helvete… det fruktansvärda är att, även om ingen annan var som Aron, vem som var enstående, var många av dessa som mobbar andra kloka, även ganska goda människor. Samt de som är mobbade är vanligtvis helt okej när man slutar puffa dem omkull och ropa “din knullade fitta!” åt dem.

Vad kan jag konstatera? Att det är det där grupp-systemet som gör oss till fiender? Nja, det vill jag inte säga. Det skulle ju vara så bekvämt, det skulle göra att jag har rätt. Men egentligen för mig det rätta viset är att vara lycklig, och det var jag inte. Jag vore lyckligare om jag kunde tala med Aron. Och så var det fel och högfärdigt av mig att inte bli en av dem. Men jag har ju aldrig tänkt att jag var bättre, nej! Jag bara ville behålla mig själv - Eller ville jag inte kompromissa, försökte högfärdigt att slå mot något system och blev logiskt åtklämmad av detta system? Min pappa hade nog rätt när han sade att min problem är att jag inte förstår hur kollektivet fungerar.

Har jag sagt att jag skrev ett brev till Aron, efter skolan slutade, i november, då hans födelsedag var? Förstås fick jag ingen svar.

Jag bara hoppas han gjorde inte en liten sak jag var rädd för. De där människor gillade att göra mig till en idiot ibland, med att kritisera varenda mening jag uttalade medan de imiterade min röst, intonation och så vidare. Och jag var rädd att om ja någonsin skriver till Aron utifrån systemet, läser han det högt till vänner som skrattar åt varje ord.

Jag hade ju ingen val, jag försökte och lyckades inte förändra deras omdöme om mig som en irriterande idiot eller vemsomhelst som har låg status mellan dem. När dem pikade mig som dem såg mig och bestämde att jag är, hade jag ingen val. Men om jag skrev till Aron och han läste den högt, skulle dem pika den riktiga mig. Egentligen tror jag att Aron brydde sig inte att göra det.

Och då kom mars, snabb BMW på hal väg mot döden, och ensamheten från varann, redan nästan pefekt, blev totalt och omöjlig att någonsin omvända.

Som flesta barn, när jag var liten och tvingades att äta soppa eller gå till sängs (mestadels av min mormor som tog hand om mig), ville jag bli vuxen. Då skulle jag kunna äta bara godis och glass samt gå till sängs sent i natt. Ingen mormor skulle kunna stoppa mig!

Jag fick bo hos förädrar när jag fyllde 7 år i augusti och måste börja skolan. Mormor stannade i den lilla staden 20 kilometer härifrån. Jag minns inte hur gammal jag var när hon föll och bröt vänstra benen, men definitivt yngre än 12. Mormor skyndade sig för att komma till min broders namnsdag, och is under snön var halt. Oavsett värken satt hon på bussen med hjälp av någon passagerare och kom hela vägen till vår lägenhet.

Jag minns hur tragisk min mor satt i källaren där skolbarn hade garderoben. Alla dessa gråa gröna mur och galler på fönster högt uppe, eviga attributer av skolhus jag studerade i. Lite ljus från högt uppe och mors överdriven viskning, åsyftad att skrämma mig. Mormor har en benbrott.

Mormor stannade hos oss, 24 timmar på dygn i mitt rum. Hon var diabetiker. Hon ville plocka upp sina kryckor att gå på toan själb, och då förstod hon att hon var för svag, att hon hade hypoglykemi. Det var hårt för ett barn. Jag minns hur svårt var det att inte få leka - det irriterade henne och det fanns inte någon annan plats hemma än mitt rum. Hon låg i sängen med boken, grät, hon fick insulininjektioner. Jag tror det var då att jag provade göra injektioner först.

Hon gick med en liten käpp sedan.

Nästa år runt jultider svimmade hon i sin lilla ensamma lägenhet av hypoglykemi. Hon hade en kastrull full av sjudande vatten i handen: hon var just på väg att göra en kopp te med socker åt sig. 1,5 liter rann ned mot hennes vänstra lårs inre sidan. Det tog två år att läka fullständigt.

Och så blev vi så nära, två människor som inte särskilt ville ha varann.

Mormor dog när jag studerade mitt sista år i gymnasiet, av kallbrand, på ett sjukhus, efter fyra mysslyckande operationer, två dagar efter sin födelsedag. Hon ville inte dö på sjukhuset, hon ville att vi skulle ta henne hem, men vi hoppades för att hon skulle få kvalificerat hjälp där… Jag hann se lite av henne under dessa två månader, det vara bara senare att sjuksköterska berättade att mormor ropade mig och sin syster när hon dog. Hon ropade inte ens min mor.  

Så dog hon, det första som sysslade med att uppfostra den oväntade mig, eftersom mor ville inte lämna jobbet och tvang henne att ta hand om mig i stället. Och det fanns inte mer mormor att gå till under veckoslut, ingen mor som skulle köpa godis åt mig och skicka mig till sängen.

Och nu, mer än tre år senare, finns det ingen mat i huset, bara lite av någonting söt. Mor säger åt mig att gå och dricka te och ha lite glass i stället. Så sitter jag i natt och lyssnar på min pappas svåra andetag och stönar. Så gör jag morfininjektioner eftersom han kan inte mer svälja, tar av droppet, tommar kateter från den blodiga, mörka, illaluktande vätske.

I natt, godis min enda mat, och det gör så ont att komma ihåg min barnslig dröm.  

Och nu finns det inte mer det enda familjemdlem som egentligen brydde sig om mig.

Bara godis i natt, och så plötsligt inga andetag mer.

Men döden är inte lika skrämmande som sjukdom, och sjukdom är inte lika skrämmande som botemedel.

Och ensamhet? Det vet jag inte.  

Fredag kom. Och fredag kom igen.

Två fredagar, en efter den annan. Så mycket som hände (och fötte ;)) mellan dem två.

Man vet hur det börjar, med att stå på en flygplats, bara att det inte behövs vänta på känslan. Känslan finns redan i överflödet, det bedöver på en lika sätt som flygets motorer på en het dag. Vi kramar varandra, du håller magentablommor i handen, vi går förbi vallgravet… äntligen är vi tillsammans.

Det nästa dagen är det buss, ganska lång väg härifrån; den gamla universitetets kyla trappor, röttegelkyrkan. Min väninna tar oss till en liten kaffe. Jag känner mig så lycklig. Då går vi till botanisk trädgård, även under “tillträdande förbjudet” bandet. Ironiskt hur rätt det känns, om igen, så nära får ingen gå… Ditt hår så blött från strilande vattnet. Vi dricker cider i parken vid floden. Och det är het, så het.

På medeltidsmarknaden springer vi runt med svärd, avsedda för barn. Zigensk musik lyder, då spelar några säckpipe. Ölet är kallt. Vi talar med alkemist om hans perpetuum mobile. Du känner dig bra vid städet såväl som med kalligrafipennan i handen. Flickorna i medeltidskläder äter chips (chirr) och röker. Vi lär oss gå på styltor: det är inte för bekvämt i min klänning, men jag lyckas ändå!

Sjövattnet är otroligt varmt. Jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma hur det är, att gå mot solen, skog och strand bakom oss. Vågor slår mot dina knän, du kisar i ljuset… Så perfekt. Vi grillar kött på den äkta elden. Det finns mer cider och öl.

Och allt annat blir vag och suddig. Jag bara vet att det var mera sagolika händelser; jag minns så klart hur lycklig jag är med dig.

Freyja till Freyja.

Oh, så lycklig :)

Och jag redan vill se dig igen.

7.07.- 14.07.

Hej, hej.

Berätta lite om dig till mig, om du vill.
Berätta om tjugo tre år utan mig.
År före mig.
Alla dessa år innan vi träffats.
Så mycket som hänt; så mycket jag vet inte; så mycket jag vill veta; så mycket jag aldrig någonsin kommer att veta.
Berätta om tjugo tre timmar utan mig. Tjugo tre timmar långt ifrån mig varje dygn. Tjugo tre timmar som gör till att varje vän, väninna, kolleg till dig känner dig i å så många situationer bättre än jag gör det.
Kom och berätta.
Släck min het avund för alla som får vara längre med deras älskade. Släck min svartsjuka inför dessa som får vara med dig. 
En magiska siffran till.
Tjutre.
Som står på min dör.
En ren tillfällighet, va?
Säkert.

…kärleken är ett ständigt frågande. Ja, jag känner inte till någon bättre definition på kärleken.
~Milan Kundera

As the day dies, tears in our eyes,
It’s too few “hello”s and too many “good-bye”s
Silence answers our cries:
“Where are we going from here?”
~Blackmore Night
*** 

Detta år är det otroligt mycket av det lugna, mjuka, tunna poppeldun. Ute är det varmt, inte alls vindigt, och fjunet faller ned till jorden som sommarsnö, vilket får mig att tänka på Kent - och jag är alltid mycket lycklig på något komplicerat vis när jag lyssnar eller även bara tänker på Kent. Man klagar att det blir för hårt med att putsa och att man borde ha huggit alla popplar för länge sedan. De som är allergiska samt de som hade otur att andas in fjunnen in vill förstås at dem ska bort. Jag förstår absolut, varför.

Men för mig är det sommarsnön dansande i parken, liggande över vallgravets svartgrön yta, som små fluffiga spökdjur på marken. Jag sitter på en stubbe, fågelsång runt mig, jag är mycket bekväm, mina armar är nakna, jag känner mig bäst så även om jag kanske ser bäst ut på höstarna - och tunna poppelfjunet faller och faller ned, spelar med luften, visar lite av världens andning. En liten glädje till, et par ord av turisternas svenska jag hör. Så många som pratar svenska i gamla stan på denna ideella dag.

Sommarsällhet är där, teori för min körkortskurs i mina händer (jag njuter enormt av att lära mig köra bilen). Jag njuter enormt av att vara ute i skogen eller på parken. Jag är hänförd inför lugna poppelsfjunet. Även mitt iste är perfekt.

Och det är inte många som vet att livet var totalt hopplöst för ett par timme tidigare. Att pappa rev papper vi häll under så länge på att samla ihop, eftersom han förstod inte vi behövde dem i sitt yr tillstånd. (Det är lite för snart att jag börjar bli trött på det). Att jag vet inte varför man kan välja mellan 8 magisterprogram men får bara registrera till två. Att bara det att avdelning för dokumentation är öppnad betyder inte att man får dokument eftersom man säger till den som kommer att alla betydande person som borde underteckna dokumenten är på sommarslov nu.

Och så kände jag mig desperat eftersom jag suger på allt pappersexercis och det känns aldrig gå bra för mig. Samt vet jag att jag borde ha sysslat med dessa papper tidigare… Det gör inget att jag säger jag inte riktigt kunde göra det. En otursam liten prick jag är fick en sådan inflammerade blåsa på fot att hon måste till akuten och spenderade ett tag med fascinerande omläggning av såren och haltande. Kunde inte halta sålångt ifrån hem. Fick vänta. Då var det veckoslut. Bestämde att ha alla dokumenter klar samtidigt.

Nu är det försent och jag kan komma på 21 augusti och be om kopier :( Den första september måste dem vara redan vid den andra universitetet. Helt omöjligt. Och mycket synd.

Idag hatade jag mig själv, mitt liv, cancer, ensamhet, och saker var en dunklare nyans av becksvart.

…Men då föll fjun som sommarsnö över den becksvärta, och jag vill tro att fredag kommer. Eftersom vallgrav och blåa blommor runt det så väl som kanal i din stad är kanske både reflektioner av en och samma image i Sokratess grotta, och jag minns hur vind rufsade ditt ljust hår när vi cyklade förbi. Jag minns, du luktar luft, inre värme och frihet. Du krammar mig och känns av trygghet. Och det är så rätt, och dunnet idag är rätt på samma vis som du när vi cycklade förbi kanalen.

Ingen elektrictet hemma. Det var nyss (på fredag kväll tror jag) att internetkoppling försvann, och varje gång är det den sista som får mig att vara fullständigt desperat. Kanske är det en märke, livet måste ju bli sams med mig igen, det vet att jag planerar inte dö innan det gör så. Kanske visar det på att något mycket bra händer snart. Eftersom jag vill inte låta det bli som det var, när ibland i en hela veka hade jag ingen anledning att skratta även en gång.

Nej, kan förlora inte mer tid.

Kanske det har hänt? Måsens skrik jag hörde säger att Wolf Ridge var frigjord idag.

*** 

Och till slut, lite bra tips *nynnar*

Be careful what you wish for
Don’t count upon a star
When the brightest light goes out, it leaves you in the dark.